Trötter

Barnens höstlov har börjat. Jag jobbar imorgon också. Dagens innehåll i form av föreläsningar om PP, bedömningar och matriser har varit intressanta och innehållsrika, men vad trött man blir av att sitta och lyssna en hel dag. Stundtals hade jag lite svårt att koncentrera mig, för jag hade tankarna på vad jag istället kunde befunnit mig. Jag har fortfarande något att berätta, men tiden är inte rätt ännu. Det är fortfarande saker som måste falla på plats.

Dagens trötthet kommer inte bara från föreläsningen. Tröttheten är också sviter från helgen som varit. Årets höstkonferens! Paige Juneus, som jag skrivit om förut, har tillsammans med pastor Tommy delat på föreläsningarna, och vilka sammankomster det har varit! I spannet från ung till 90+ har alla uttryckt sig i skratt, tårar, jubel, dans och glädje över det vi fått se och uppleva! Rörande överrens vill vi alla ha mer! Det bästa av allt är att det finns mer att få!

Lite svinn får man väl räkna med......

Lite svinn för man väl räkna med.... Men tre lärare, en hel skolklass och fyra föräldrar är lite väl mycket.

Det blev lite sent att skriva igår kväll. Mathildas spökfesten drog oväntat ut på tiden. Jag tillsammans med några andra mammor var på plats redan klockan fem. Vi pyntade den lilla mysiga stugan högst uppe på Ryssberget och förberedde själva rundan de skulle gå i mörkret. En stor mängd glasburkar med värmeljus samt en mängd reflexer skulle lotsa alla barn från start till mål. Några av reflexerna var försedda med bokstäver som skulle bilda ett ord. Runt halv sju såg vi facklorna kommer närmre efter att lärarna och barnen gått den fyra km långa skogsvägen upp till toppen av berget. Mycket stämningsfullt måste jag säga.

Vidare hade vi förberett fika och några korta aktiviteter, varpå läraren Jonte skulle berätta några historiska, hemska händelser som skett alldeles i närheten av platsen vi befann oss på. Barnen satt fängslade och märkte inne att vi föräldrar som engagerat oss smög iväg till några väl valda ställen längs rundan.

Det blev en succé, så där lagom av allting. Det var på hemvägen det mest skrämmande skulle hända.

Läraren hade redan innan sagt att de skulle vandra tillbaka till utgångsläget och tänkte då ta en lite längre väg så att vi som skulle städa fick lite extra tid på,oss. Sagt och gjort. Vi slet på med städningen och ungefär efter halvtimme ringer det första samtalet om att...

DE HAR GÅTT VILSE!!!!!!!

Klockan är halv nio, det är beckmörkt ute och dimman ligger tät över berget.

Färdigstädat och vi ger oss i väg ner för berget i karavan. Vi ser inte mer än sex, sju meter framför bilen. Vi tutar som galningar i hopp om att barnen ska känna sig trygga över att vi är i närheten, men de hör oss inte. När vi kommer fram till den bestämda mötesplatsen får vi oroligt vänta i ytterligare en halvtimme innan vinna lokaliserat barnen och hittar dom. En del var riktigt skärrade över händelsen som läraren tonade ner, skyllde på barnen och sa att det inte var så farligt.

Det har väl aldrig varit så skönt att komma hem!!!!!!

TJOHOOOOO!!!

Har något att berätta, men det får bli senare för nu ska jag iväg och fixa med Mathildas spökfest!!

Jag är fast,

Sitter i soffan med paddan i knät. Pustar ut efter alla turer idag. Efter kyrkan och go mat gick jag och Mollie på långpromenad i det vackra vädret. Vår lilla stad håller på att expandera och vägen till det nya området "Ljungaviken" går genom naturskön miljö. Vägen dit gick smärtfritt men snart skulle kroppen säga ifrån och förkylningen gjorde stegen tunga på tillbakavägen. Så nu sitter jag i soffan med fötterna på bordet och filten över mig och spelar........hm

Jag försökte in i det längsta att undvika det, för att jag visste hur det skulle bli. Sen bad mannen om lite hjälp och så var det kört!

Jag är fast!!!

Fast i WORDFEUD

Jag är tillbaka!

Jag är tillbaka!!! Ett helt år äldre!

Det har varit en hektisk månad. Jobbet har tagit nästan all energi, men jag börjar komma in i det nu när jag samlat in en massa information. Det kändes som att börja på noll utifrån den lilla information jag fick i starten. Lärarna på skolan har varit väldigt förstående och mycket hjälpsamma, så det har klart underlättat.
I övrigt så har ju vardagen rullat på, fast med sina höjdpunkter så klart. Helgerna har varit fulla med innehåll, vänner, svärföräldrar, aktiviteter m.m. Denna helgen är inget undantag!

Vi firar i dagarna tre!

Mathilda fyllde år i torsdags och som jag skrev har jag hunnit bli ett år äldre. Jag fyllde hela 37 år igår!! Det blev ett mysigt firande tillsammans med mannen, barnen, föräldrar och delar av syskonskaran, med bjudmiddag hemma hos mina föräldrar. Jag blev rejält firad men fina presenter, varav den ena jag använder i skrivandets stund....IPAD, hm IPAD 2 menar jag (tydligen en viktig detalj enligt mannen). Jag får öva ordentligt på finmotoriken!

Idag bjuder jag igen! Mousaka, sallad och Marabou, schweizernöt-pannacotta och annat smått och gott!

Första dagen!

Vaknade imorse med en riktig dunderförkylning! Näsan rinner och jag nyser hela tiden, ögonen kliar och rinner och halsen är alldeles tjock.

Kul förstadag på nya jobbet.

Det är väldigt mycket nytt att sätta sig in i! Egentligen är denna tjänsten långt utanför min kompetens, har bara vissa utvalda delar. Men det kändes som en bättre investering för framtiden att jobba som specialpedagog än resurspedagog.

Jag ska nog inte ställa för höga krav på mig själv. Att börja på nytt jobb, utan vettig introduktion, när man inte känner eleverna och tro att man kan göra underverk på 11 veckor, är nog inte realistiskt.

Jag får ta en dag i taget.

Nu ska jag krypa ner i sängen och lägga på en massa extrafiltar för att försöka få bukt med frossan.

Go Natt, på återseende!