Kärt barn har många namn.

Gustav, Oscar, Desireé, Kristina – eller kanske Zlatan..?
Redan nu lanserar spelbolagen odds på namnet på det kommande kungabarnet.

Först och främst får man väl gratulera kronprinsessparet till det kommande föräldrarskapet. Det är en ny underbar tid i era liv ni går till mötes.

Det är ju klart spännande och se om det blir en lill-prins Bus eller en Prinsessa på ärten. Det finns nog spelbolag som lanserar detta också, fast prissumman blir nog säkert inte så hög. 50/50 kan man ju gardera sig på. Vi får nog med säkerhet se någon apa eller bläckfisk få i uppdrag att berätta för omvärlden vad som döljer sig i Vickans mage.

Trots att man säkert har vissa aningar vilka namn som kan tänkas tilldelas, får vi nog snällt vänta tills i mars innan man kan få utdelning på dom pengarna.

I mina föräldrars okändskap skulle inget spelbolag lanserat odds på vad jag och mina syskon skulle heta. Det är lite synd för de hade nog fått in bra mycket pengar och sen sluppit betala ut någon vinst. Å andra sidan, hade någon prickat rätt på alla fem namnen, så hade de troligtvis blivit mijonärer. Vem kunde gissa att jag skulle heta Elaine? Vem kunde ana att följande fyra tjejer skulle heta Christel, Heidi, Charita och Zhoé?

Som uppväxta på en liten ö med knappt 2000 bofasta, visste alla vilken familj vi tillhörde; "dom med alla konstiga namnen".

Att ha ett annorlunda namn var inte det lättaste som liten. Det var jobbigt att jämt och ständigt rätta folk. "Jag heter faktiskt inte så, jag heter[elaijne]". Numer svarar jag på allt. [eläijne], [eläijn], [elaijn] osv, osv... Nåja kärt barn har många namn, precis som lill-prins Bus eller Prinsessan på ärten kommer att ha.

Träning

En gång i min tidiga ungdom lyckades min lillasyster övertala mig att jag skulle följa med henne ut och springa. Antagligen var det i ett svagt ögonblick jag gick med på detta och i ärlighetens namn så gick det inget vidare. Det var mycket trevligare att stanna till vid varje björnbärssnår och äta dessa läckerheter och det var tätt mellan buskarna kan jag avslöja. Nä, jag var ingen bra träningsmänniska. Jag ska inte skryta med att jag är det nu heller, men....

Jag har tagit tag i mitt förslappade liv! Jag tar hand om mig själv! Efter doktorns order har jag bestämt mig för att min kropp ska må bra. Jag har börjat i det lilla med mina kvällspromenader. Efter det har jag utökat med intervallöpning. Jag hatar varje meter av denna självplågande aktivitet, samtidigt sporras jag av att det går lite mer, lite bättre varje gång jag springer. Jag har vid ett tillfälle för många år sedan sagt att jag vill springa Tjejmilen i Stockholm någon gång i livet. Det känns inte som en omöjlighet längre. Det kan gå, det ska gå! Det är mitt mål. Jag är inte där än, men kanske nästa år!

Något som jag däremot gillar är ZUMBA! Det är roligt, vansinnigt roligt. Det går inte att vara stilla när den rytmiska musiken sätter igång. Träningstimmen går fort, svetten rinner och dagen efter vet man att man har tränat! Ikväll är det dags!!

Härliga barndomsminnen!

Igår hade vi kärt besök av min kusin Sara och hennes familj. Vi har alltid lika trevligt när vi träffas och igår var inget undantag. Middag, efterrätt och sen vintergrillning ute på kvällen. Det var såå mysigt med elden i mörkret!


Vi har många fina barndomsminnen ihop Sara och jag. Ett stavas G R E A S E. En fantastisk film som har satt sina spår. Jag kan fortfarande många av replikerna utantill och det är inte bara Travolta som kan svänga på höfterna i de innehållande danserna! Vi tittade både avigt och rätt och slutet på filmen är kört flera gånger till.

Jag gick i sexan och Sara i femman, då vi skaffade gemensamt hushåll. Förvisso inte längre än 20 meter från Saras hem, men ändå. Vi inredde boavinden och där bodde vi en hel sommar. Vilken sommar!! Bad vid Pyan, kaffesump och en docka som sen blev förvisad. Det är fina minnen!

Sen blev Elaine stor och började högstadiet i stan. Det skulle dröja många år innan vi tog upp kontakten igen, då vi båda fått vårt första barn och på den vägen är det. Nu tar vi alltid vid där vi avslutade sist och det känns alltid som man pratade igår även om det gått ett tag sen vi sågs. En härlig vänskap!

En erfarenhet rikare.

Hade egentligen tänk mig ett inlägg om att vardagen sakta smyger sig på och en god björnbärspaj, men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

När vi var små hade vi en grön Volvo 244. Det enda minnet jag har av den bilen är ett stopp på vägen någonstans i Sverige pga att bilen kokade. Något äldre hade vår familj en Toyota minibuss i sina ägor. Den bilen har jag inte bara en utan otaliga minnen av att den kokade. En händelse som jag minns väldigt väl var när vi befann oss mitt i ingenstans och bilens temperaturmätare sköt i höjden. Vi visste alla vad det betydde, att vätska skulle fyllas på i kylaren. Dessvärre fanns det ingen vätska tillgänglig, så vad gör man då? Jo, man tager vad man haver.... Vad hade vi då? Jo, nöden har ju ingen lag heter det, så kylaren fylldes på med något som vi alla har, som vi gör oss av med några gånger per dag, speciellt då vi intagit vätska. Bilen fungerade klockrent efter det tills vi fick tag i det som verkligen skulle vara i kylaren.

Idag när jag skulle skjutsa barnen till sina kompisar i Mörrum började en röda lampa plötsligt blinka. Jag kunde snabbt konstatera att temperaturmätaren stod på 110 grader och stannade omgående, tur i oturen mitt emot en bensinmack. Jag är inte speciellt intresserad av vad som finns under motorhuven, så med lite assistans via mobiltelefonen kunde jag hitta den väldigt törstiga kylaren, gå till macken och köpa nödvändig kylarvätska, fylla på och sen köra vidare. Så nu är jag en erfarenhet rikare och vet att jag reder ut det alldeles på egen hand om det skulle hända igen.

Vissa erfarenheter i livet är bra att ha och man borde kanske lägga ner lite tid på att skaffa sig kunskap kring just dessa, andra kan man inte förutse att man behöver, medans det finns en del erfarenheter man inte har anledning att söka efter. Oavsett vilket, så när vi blir erfarenheter rikare, får vi ny kunskap och lär oss något om oss själva!

Ingen rök utan eld

När jag var barn bodde jag på en liten ö, Hasslö, med då ca 2000 bofasta. Elden var ofta ett tillfälle då hela ön gick man ur huse. Dels när brandlarmet basunerades ut över den lilla ön så åkte cyklarna fram för att följa röken fram till brandplatsen och så var det förstås vid Valborgsmässoafton. På en avstjälpningsplats vid Garpahamnen hade Hasslöfolket hjälpts åt att samla alla trädgårdas avklippta grenar till en ofantligt STOR brasa! Den värmde gott kan jag lova och syntes vida omkring. När vi flyttade till Sölvesborg var det strax innan Valborg så vår första kontakt med Sölvesborgarna var just vid detta tillfälle. Jag hade såklart höga förväntningar! Vad kan inte en stad om en liten ö som Hasslö kan åstadkomma en sån stor brasa. Jag kan ärligt säga att jag har aldrig blivit så förvånad och framför allt besviken. Visst fick vi känna värme, men inte från elden utan från trängslen av allt folk som trängdes nere vid innerhamnen. Distansen från elden berodde inte på mängden människor som samlats på platsen, utan på att den lilla, lilla elden sölvesborgarna kallade majbrasa tändes på en holme ca 100 meter ut i Sölvesborgsviken. Mysfaktorn och värmen hade varit större genom att tända grillen hemma på gården hos mamma och pappa! I år har kommunen kommit på att elden ska tändas på en flotte mitt ute i viken. Det borde innebära att den blir ännu längre bort och framför allt att den kommer att krympas ännu mer. Ett steg i fel riktning kan man väl säga! Får fundera på om det ens är värt att gå dit.

Sjunger ut!

Nu är det väl inte så att jag inte vet vad jag ska göra idag, eller för den delen alla dagar, det finns alltid något att göra, men jag sjunger ändå! Jag sjunger alltid, när jag står i duschen, när jag kör bil, när jag är ute och går, när jag lagar mat eller när jag städar. Det kanske inte alltid hörs men då sjunger jag inom mig! Så länge jag kan minnas har sång och musik varit en del av mitt liv. Mina föräldrar har i alla tider sjungt och spelat och det har smittat av sig på oss alla fem flickor i familjen Nilsson. Redan i söndagsskolan när Christel och jag var små, stod vi på scenen och sjöng. Det är inte alla som vet det men det finns till och med inspelat material med min kära syster Christel och mig. Vi var inte så gamla då men jag minns fortfarande ståhejet när det skulle spelas in. Vi fick klämma i för kung och fosterland för att producenten skulle bli nöjd.

Guds som haver barnen här, se till mig som liten är, lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får.

Sången är idag än mer omfattande i mitt liv idag än vad det var när jag var liten. Jag har i många år nu, i större och mindre skala, varit delaktig i min församling Folkkyrkan sång och musikdel och jag tycker att det är underbart att få uttrycka mig genom att sjunga!

Barndomsminnen

Nedräkningen har börjat och snart är det dags att hämta hem husvagnen! Planerna för sommaren är i full gång!!! Mycket husvagn blir det i sommar, lite revanch för förra sommaren. Tanken är att korsa från öst till väst i år. Att vi skulle skaffa husvagn var ingen självklarhet. Jag är uppvuxen med husvagn medan Krille är sommarstugebarn, så våra erfarenheter låg inte på samma nivå när jag började prata om att jag ville skaffa husvagn och att det var fantastiskt. Saken blev ju inte lättare av att vi just i den vevan skulle förverkliga mannens dröm om MC. Vi brukar skoja en del om det, att Krille iaf fick något på två hjul! Ingen är väl gladare än jag att han gick med på att pröva på campinglivet och att han till på köpet skulle gilla det!!! När jag var liten hade vi husvagn i två omgångar. Först en Europa på 5.30 för fyra personer. När vi sedan skaffade en annan husvagn flera år senare köpte mamma och pappa en Sävsjö 4,70 och då ska det tilläggas att vi var sex personer i familjen. Jag minns fortfarande en händelse från en camping utanför Uppsala. Vi hade kommit sent på kvällen till campingen och satte då inte upp förtältet. När vi klev ut ur husvagnen följande morgon satt ett mycket fint par och drack sitt morgonkaffe utanför sin stooora husvagn. Vi kunde riktigt se hur de räknade i sina huvud när vi klev ut den ene efter den andre och hur de måttade vår husvagn med sin blick fram och tillbaka, en ekvation de säkert inte fick ihop. Hakorna hängde långt ner om man säger så. Det blev väl inte bättre av att vi satte upp förtältet för att i nästa sekund upptäcka att vi hade en myrstack, med myror av de ettriga slage inne i tältet, varpå vi fick packa ner delar av tältet, sätta till bilen och flytta husvagnen med övriga familjen gående bredvid, bärandes på tältet till en ny plats. Det hände en hel del på våra husvagnssemestrar vill jag lova och det är goa och härliga barndomsminnen. Krille och jag har väl inte direkt råkat ut för några större missöden när vi har campat men vi har så klart många fina minnen från de campingturer vi hittils haft. Jag hoppas i alla fall att våra barn, när dom blir stora, ska se tillbaka på sin barndom och ha en massa härliga minnen från sina campingsemestrar.

Ketchup

När jag var liten hade jag svåra problem med eksem och en sak jag inte fick äta var ketchup. Det gjorde mig väldigt ledsen för jag gillade verkligen ketchup. Som ett substitut till detta köpte mina föräldrar tomatpuré och hur äckligt är inte det då!? Jag tog ju så klart mina chanser att smygäta och lurade bland annat min stackars farmor att ketchup på mannagröt var något som var normal hemma hos oss. Tveksamt gick hon med på det och serverade mig sin berömt goda gröt med ringlande ketchupränder över hela tallriken. Jag åt så klart med god aptit. Som vuxen har jag inte lidit av dessa problem och har säkert, i mångt och mycket, tagit igen den tid av ketchupförbud i min barndom. Min man höjde nog på ögonbrynen många gånger när jag bad om ketchupflaskan till mat man kan tycka att det passar mindre bra till, likaså mina svärföräldrar. I början när Krille och jag var tillsammans såg de alltid till att handla hem en liten ketchupflaska när jag skulle komma på besök. Så omtänksamt av dem. När vi så väntade vårt andra barn och började samtala om namn, pojknamn, hade jag som förslag FELIX. I början förstod jag inte varför Krille protesterade, men det framkom sedan att det enda han kunde tänka på när han hörde namnet Felix var den röda ketchupflaskan som alltid stod på bordet. Vår son heter inte Felix som ni kanske förstår. Idag är jag lite mer mångsidig i mitt val av tillbehör på tallriken och äter bra mycket mindre med ketchup, men jag tycker så klart att det är riktigt gott till bland annat potatismos. Dessvärre verkar det som jag måste undvika ketchup för ett tag, som uteslutningsmetod, eftersom min lilla prinsessa har fått lite fläckar. Jag tror att jag kan hantera denna situation bättre idag än när jag var liten även om jag kommer att sakna Felix.