Mollie Ångvält

Byggare Bob, Rory racerbil, Traktor Tom, Pippi Pelikan och nu Mollie Ångvält! Här rullas det hej vilt i vardagsrummet. Hon har visst vänt sig ett antal gånger förut, men igår kom hon på det på riktigt och har satt det i system. Har man lagt henne på ett ställe hittar man henne på ett annat och hon ser såå nöjd ut. Nu väntas nya tider, en tid av rörelse och fort går det! Snart börjar hon krypa, sen staplande steg, sen springer hon och då blir det fullt upp! Å vad det är härligt med utveckling, men måste tiden gå så fort?

Jag är aldrig ensam.

Att välja att vara ensam för en liten stund kan vara behövligt ibland. Värdefull egentid som jag skrev om härrom dan kan till och med ge en styrka att orka lite till. Men att ofrivilligt leva i ensamhet, vilket, enligt undersökningar är det som människor fruktar allra mest, kan vara något som är svårt att hantera. Då känns det skönt att veta att det finns någon som aldrig viker från din sida. Jag hade denna dikt som en tavla en gång i tiden och hade glömt bort den, men så dök den upp hos min "bloggkompis" Bella och jag blev påmind om det oerhört vackra och tänkvärda innehållet. Så nu vill jag också dela med mig till er som läser mina inlägg.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Våra liv ser onekligen olika ut, vi har alla gått igenom saker som påverkat oss på olika sätt och hur vi hanterar detta är väldigt individuellt. Den trygghet som min tro ger mig, att jag aldrig behöver känna mig ensam oavsett vilken prövning jag går igenom, är så värdefull för mig.

Pyssel

Tvättstugan är långt ifrån färdig. Luckor ska målas och väggen vid bänken ska kaklas så småning om, men jag ville ändå visa hur det blev när skynket kommit på plats. Ska komplettera med lite mer tyg till en liten gardin hade jag tänkt mig. Sen blir det till att fylla på med diverse orangea och cerisa prylar. Kan väl tillägga att jag tillbringat mycket mer tid i tvättstugan idag än vad som är vanligt. Har också upptäckt det roliga med kontaktplast och pimpat upp Mollies matstol. Den annars så tråkiga vita stolen från IKEA har fått ett nytt utseende. Tänk var roligt man kan ha för en billig peng.

Värdefull egentid

Idag när de stora barnen lämnats i skolan tog jag chansen till värdefull egentid, om man nu kan kalla det egentid när man har minstingen med sig. Men att få åka till Eko alldeles själv och i lugn och ro bara strosa omkring var just vad jag behövde idag. Jag hade inte planerat någon tur dit och hade egentligen inget ärende, utan fick bara ett infall. Nu åkte jag så klart inte tomhänt därifrån, utan hade lite smått och gott med mig hem. Dagens inköp bestod i en svart fin välkomstskylt som pryder den tegelröda fasaden utanför dörren samt en vit, fin ljuslykta till soffbordet. Jag är dock lite missnöjd med storleken och ångrar att jag inte tog den mindre lyktan. Finns den kvar nästa gång jag kommer dit, blir det nog till att köpa en sån och sätta den stora på ett mer passande ställe.



Förutom shopping på Eko besökte jag även textillandet. Jag var ute efter ett grått tyg gärna med någon orange detalj och det första jag såg när jag kom in var detta tyg, som jag har tänkt ha i tvättstugan. Har tänkt mig lite starkare färger i denna annars så lågprioriterade del av huset, så blir det kanske lite roligare att vistas där.

Revansch

Häromdan stod en kvinna lutad över barnvagnen och beundrade min lilla prinsessa. Vi småpratade lite och hon avslutade samtalet med att säga - Vilken underbar sommar du kommer att få! Ja, tänkte jag genast, allt kan bara bli bättre än den förra. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Isåfall skulle min sista graviditet varit slut i maj, början på juni. Så blev nu inte fallet och precis som med mina andra två barn gick jag gravid över sommaren. Det har säkert sina fördelar och den som gått gravid vintertid kan säkert kontra mitt inlägg men, skulle jag skaffa fler barn, vilket inte ingår i mina planer, och skulle jag få bestämma när detta barn skulle födas skulle det inte bli på sensommaren i allafall. Låt mig berätta om min sommar 2009. Det faktum att jag inte mådde speciellt bra pga kräkningar och total järnbrist hade egentligen väldigt lite med saken att göra, det var mer det faktum hur de kroppliga proportionerna gjorde det väldigt komplicerat. Ta t ex mitt älskade husvagnsliv, ett kompaktboende. Att någon skulle gå förbi mig inne i husvagnen var inte att tänka på. Då fick jag först gå ut i förtältet, släppa förbi dom där och sen gå tillbaka in igen. Sängen, en 1.40 säng, där vi, två vuxna skulle sova med en stooor badboll emellan oss. Att jag dessutom hade svårt att ligga still och ändrade sovställning varje kvart gjorde inte saken bättre. Den lilla husvagnen skakade så mycket att glasen i skåpet skallrade och det skulle säkert gett utslag på en seismograf. Jag vill inte ens tänka på vad alla närliggande husvagnsgrannar trodde. En annan sak är ju stranden. Visst flöt jag bra på min boll i vattnet, men solandet var ju lite knepigt. Ligga på mage gick ju bara om man grävde en grop, men det gällde då att lyckas med att få den perfekt djup direkt. För djup kändes det som ryggen skulle gå av och jag såg mer eller mindre ut som en hängbro där jag låg. Var djupet för litet var det extremt obekvämt och jag rullade lätt åt sidan och låg där och sprattlade som en valross. Att sitta i en brassestol gick bra när jag väl kommit ner i den. Det värsta är ju när jag skulle komma upp. Lite assistans behövdes både till att komma upp och sedan dra bort stolen som hängde kvar där bak. Behöver jag säga att jag var flera nyanser brunare på framsidan än bak? Sen har vi det där med fart och tid. Det krävdes noggrann planering när vi skulle någonstans. "Tänk på att det tar längre tid för mig, eftersom jag bara kan vanka fram" Nu är jag ingen tidsopptimist, så denna bit klarade vi relativt bra, annars var det bara att skicka de andra i förväg och komma släpandes efter med andan i halsen. Nej, jag ser fram mot en sommar i smidighetens tecken där jag i kontrast till den begränsade rörligheten hellre får springa efter min lilla prinsessa, där jag får sova gott i min husvagn och förhoppningsvis se något sånär strandsnygg ut och slippa ha personlig assistent för att komma ur brassestolen. I sommar vill jag ha min revansch!

Bloggsjukan!

Ni vet hur det är när något upptar ens tankar, då ser man sådana saker överallt. Som när man är gravid så ser man magar överallt eller som när vi köpte vår husvagn, en Wilk, hade vi aldrig hört talas om detta märke, då såg vi Wilkar överallt! När jag och mina systrar var små såg min lillasyster Titte pengar överallt, vart vi än gick eller befann oss hittade hon pengar, ibland på de mest konstiga ställen. En krona hit en femöring dit. Jag undrar om hon tänkte mycket på pengar eller om hon hade "falkögon" som mina föräldrar alltid sa, för hur mycket jag än ansträngde mina ögon så såg jag aldrig de där små slantarna, om jag än snubblade över dom. Jag kan nu med distans till barndomen erkänna att jag var grymt avundsjuk på hennes falkögon. Nu har i allfall jag "fått ögon för någonting" något som ockupperar mina tankar, nämligen bloggandet. Problemet, om det nu är ett sådant, är väl inte att jag lägger nästan daglig tid på att sitta och skriva ner dessa inlägg för det går relativt fort. Nej det är på ett annat plan. Så här ligger det till... jag har börjat tänka i bloggtermer! Hör jag en fågel kvittra och börjar genast tänka; vad kan jag skriva om detta i min "lilla blogg". Jag bär numer kameran med mig i skötväskan för jag måste ju kunna föreviga händelser som jag sen ska skriva om i min "lilla blogg". Jag till och med skriver in rubriker på inlägg som jag sen sparar som utkast, ifall jag skulle få någon bloggtorka någon gång. Jag tror att jag har drabbats av "bloggsjukan". Jag skulle gärna be min sjukskötske- studerande lillasyster Charita ställa en diagnos, men jag vet inte om "bloggsjukan" finns dokumenterat och jag vill ogärna få höra att jag blivit smått galen. Jag får hoppas att det är som en förkylning som går över av sig själv, även om det kan ta lite tid.

Cluedo!

I flera år har jag mellan nyår och jul upphört med godisätande. De första dagarna har jag lidit av abstinensen då min stackars sockerförgiftade kropp gjort sig av med skiten. Dessa dagar är det ofta en kamp att hålla fingrarna i styr och få hjärnan att förstå att jag inte behöver godiset. Sen går det faktiskt riktigt bra. Visst möter man prövningar ibland, men det sporrar ju så klart en att man varit såå duktig såå länge och då går det över. Dessvärre har inte alla i min härliga familj samma karaktär. I morse när barnen skulle klä på sig avslöjades det att någon hade ätit godis igår kväll. Stora spår i form av vita små, små kulor som finns att känna igen från punschpraliner låg i fåtöljen. Det behövs ingen detektiv för att förstå vem det varit som gottat sig. Utan att avslöja vem, så kan jag ge dessa ledtrådar. Alla barnen låg och sov och det är jag ett vittne på. Jag själv äter ju inte godis och kan intyga att jag inte fått något återfall. Skulle inte det räcka som bevis på att det inte var jag, så är ju bloggen mitt alibi. Jag låg i sängen och gjorde ett inlägg om mina vänner. Vem kan det då vara? Jag har mina stora misstankar, men nu undrar jag om ni vill leka lite Cluedo med mig? Kom med förslag!