Jag var inne på detta spåret redan igår...om ålder. Vårt samhälle är ju så oerhört åldersfixerat. Som ung är man inget värd, som medelålders är man nästan förbrukad och gamla och små har ingen talan osv. Man kan ju fråga sig vad som är den perfekta åldern? Man är ju inte äldre än man känner sig är ett talesätt som många använder sig av när de kommit upp i åren. Tänker man efter vad det är man säger och skapar sig en bild av det kan de mest patetiska bilder ploppa upp i skallen. Det finns ju dock människor som lätt hamnar i ålderskriser, som tror att de blir yngre genom att bete sig och klä sig som de gjorde i sin ungdom, samtidigt som det finns unga människor som beter sig som de var så där en hundra år, som inte orkar någonting för de är såå tröööta. Ska jag se på mig själv i detta sammanhanget så är min ålder väääldigt relativ. Visst är jag född 1974... du får räkna ut själv hur gammal jag är, men ibland, i vissa sammanhang, känner jag mig som en gammal tant för att i nästa stund upptäcka att jag känner mig som ett barn. Mina underbara barn som befinner sig i olika åldrar, befinner sig inte alltid i deras "rätta" ålder heller. Min dotter, 10 år, har under en ganska lång period befunnit sig ca 4-5 år längre fram och har väldigt många likheter med min 15-åriga kaxiga lillasyster. Oförberedd på detta fenomen har jag inte hunnit läsa en enda tonårsmanual. Min son två år yngre växlar jättemycket mellan olika åldrar, så där gäller det att hänga med i svängarna. Ena dagen är han en vis och klok man i sina bästa år, andra dagen en liten busig skolpojke med en massa upptåg i blicken. Denna sista definition kan även passa in på min jämnårige, älskade man, men likaväl som åldrarna skiftar hos oss andra i familjen är även han gammal ibland. Den egentliga åldern verkar då bara vara en siffra som ökar på med +1 en gång om året. Om man då inte är i den ålder som siffran säger, så innebär det väl att åldern är relativ?
fredag 26 februari 2010
Allt är relativt...
Jag var inne på detta spåret redan igår...om ålder. Vårt samhälle är ju så oerhört åldersfixerat. Som ung är man inget värd, som medelålders är man nästan förbrukad och gamla och små har ingen talan osv. Man kan ju fråga sig vad som är den perfekta åldern? Man är ju inte äldre än man känner sig är ett talesätt som många använder sig av när de kommit upp i åren. Tänker man efter vad det är man säger och skapar sig en bild av det kan de mest patetiska bilder ploppa upp i skallen. Det finns ju dock människor som lätt hamnar i ålderskriser, som tror att de blir yngre genom att bete sig och klä sig som de gjorde i sin ungdom, samtidigt som det finns unga människor som beter sig som de var så där en hundra år, som inte orkar någonting för de är såå tröööta. Ska jag se på mig själv i detta sammanhanget så är min ålder väääldigt relativ. Visst är jag född 1974... du får räkna ut själv hur gammal jag är, men ibland, i vissa sammanhang, känner jag mig som en gammal tant för att i nästa stund upptäcka att jag känner mig som ett barn. Mina underbara barn som befinner sig i olika åldrar, befinner sig inte alltid i deras "rätta" ålder heller. Min dotter, 10 år, har under en ganska lång period befunnit sig ca 4-5 år längre fram och har väldigt många likheter med min 15-åriga kaxiga lillasyster. Oförberedd på detta fenomen har jag inte hunnit läsa en enda tonårsmanual. Min son två år yngre växlar jättemycket mellan olika åldrar, så där gäller det att hänga med i svängarna. Ena dagen är han en vis och klok man i sina bästa år, andra dagen en liten busig skolpojke med en massa upptåg i blicken. Denna sista definition kan även passa in på min jämnårige, älskade man, men likaväl som åldrarna skiftar hos oss andra i familjen är även han gammal ibland. Den egentliga åldern verkar då bara vara en siffra som ökar på med +1 en gång om året. Om man då inte är i den ålder som siffran säger, så innebär det väl att åldern är relativ?
