lördag 25 februari 2012

Tre skäl

Först och främst, min pappa fyller år idag! Det ska firas med hela familjen som är samlad! Underbart!

Grattis, Grattis, Grattis, min fina pappa!


Så till gårdagens inlägg, Mollies önskan om att få en lillebror. Antagligen något som aldrig kommer att hända av flera olika skäl, även om jag kan bli väldigt svag i de ögonblicken jag kommer i kontakt med de små underverken och doften av bebis. Farligt, farligt....

Man ska aldrig säga aldrig, händer det så händer det, men i mina framtidsplaner ser jag inte flera barn av dessa skälen....

1. Jag har en motstridig man
.

När jag låg på förlosningsrummet med Melwin som bara var några minuter gammal och vi blev ensamma i rummet uttryckte min man att vi aldrig mer skulle göra om detta. Efter att just gått igenom en förlossning skulle mitt svar med ganska stor sannolikhet kunna varit instämmande, men istället hann jag under en mikrosekund reflektera över det han sagt och svarade att vi kunde ta den diskussionen en annan dag. Jag var inte färdig! Så när tiden kändes rätt för mig fick jag bearbeta min man ganska länge, därav åldersskillnaden mellan Melwin och Mollie.

2. Jag är för gammal.

Genomsnittsåldern för kvinnor som skaffar sitt första barn är ganska hög idag, så en del tycker inte alls att jag är för gammal för att skaffa fler barn, men det tycker jag själv. Trettiofem var min personliga gräns och den är passerad med ett par år och lite till.

3. Tuffa Graviditeter.

Jag hart njutit av att vara gravid trots allt, men Mollies graviditet fick mig att tänka.

Jag har spytt i ca åtta månader varje gång. Jag brukar säga att jag har revirmärkt halva södra Sverige. Mannen tyckte det var slöseri med pengar när vi var på resande fot, stannade för att äta, åkte vidare och fick stanna vid ett dike fem minuter senare. Jag har till och med spytt bakom kungastenen i Bromölla, fast det såg jag inte förrän jag var färdig.

Under Mathildas graviditet strulade min höft och jag fick gå med kryckor och det hela avslutades med havandeskapsförgiftning och akut kejsarsnitt. Melwins graviditet flöt på ganska bra om man bortser från spyorna. Det jobbiga var att gå över tiden i nästan tre veckor den varmaste och regnfriaste sommaren som varit på säkert tusen år. Regnet behagade komma den dagen han föddes!

Så Mollies graviditet. Spyor, magsmärtor, sjukhusvistelse och avsaknad av järn i kroppen. Mollie, järntjuven, tömde mig nästan helt på järn i kroppen som gjorde mig så svag att jag inte klarade av att gå upp på övervåningen eller källaren i mitt eget hus. Det var sommaren då mannen lärde sig hur tvättmaskinen fungerade. Jag kunde ligga stilla i min säng och se hur lampan och tavlorna dansade runt i rummet, en mycket obehaglig upplevelse. Det märkliga i allt detta var att en timme efter Mollies förlossning mådde jag hur bra som helst. Så här i efterhand kan man spekulera i om Mollies "järnvilja" beror på att hon stal så mycket hon kunde av sin mamma.

Upplevelser som dessa har gjort mig lite smårädd och fått mig att fundera på vad som är värt något i livet. Jag tycker inte det är värt vad som helst att utsätta mig själv för så stora risker igen när jag redan har en famn full av underbara skatter, Mathilda, Melwin och Mollie!

Jag är nöjd!

3 kommentarer:

  1. Sådana frågor har jag alltid överlämnat till Gud. Det har alltid blivit bäst så. Vad vet jag om de liv Han vill ska komma genom mig? Jag var 41 när jag fick min sjua. Elisabet var klart mer ålderstigen.Sara var väl över 90 ;D

    SvaraRadera
  2. :) blir det så blir det!
    kram

    SvaraRadera
  3. KUl att läsa om dina funderingar. KÄnner väl igen det där med att mannen tyckte det var onödigt att gå ut och äta dyr middag när jag ändå skulle kräkas up det efter en stund ( som gravid alltså). Fantastiskt att vi får lägga våra liv i Guds händer och lita på att Han leder oss framåt i livet. Allt gott " syster".
    Ulrka Algesund

    SvaraRadera

Tackar så hjärtligt!