Jag är lite snål med att skriva om mina innersta känslor. Jag är tyvärr en mästare på att förtränga hur jag egentligen mår och därför speglar inte alltid mina inlägg verkligheten. Man väljer ju vad man vill skriva om och jag vill gärna hålls en positiv anda här.
Jag tror inte att det är en specifik sak som gör att jag känner mig farligt nära väggen. Väldigt mycket är rörigt runt omkring mig för tillfället.
Som jag sa talar jag inte vitt och brett om hur jag mår, så det är bara genom mina böner till ovan och min älskade, som fått ta emot mina utlopp, som någon vetat. Så idag när jag var i kyrkan kändes det så befriande att någon helt ovetande bekräftar att även ovan vet och att det kommer att bli bättre.
Det ger min, för tillfället, stormiga själ hopp och tillsammans med en veckas skön, avkopplande semester kommer jag med all säkerhet att återhämta kraft.
Vid den här tiden imorgon är vi på väg. Det sista ska ner i väskorna innan de ska stängas igen. Så nu in i det sista ägnar vi lite tid åt finliret som att göra fötterna strandfina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tackar så hjärtligt!