Dagen då jag blev någon annan

Igår för ett år sedan är en dag jag har väldigt detaljerade minnen av. Det var marknad på Killebom. Jag var för tidig till team sportias rea, jag minns vilka jag pratade med och om vad. Det var vägarbete vid gualöv så jag körde om Kjuge kull. Jag åt räkfrossa och godaste chokladfondanten på La Cuisina med mina trevliga kollegor och kom hem rätt sent. Bland annat.... 

Sen förändrades allt. 

Tidigt den morgonen trodde jag att mitt liv höll på att ta slut. Kroppen sa ifrån på värsta tänkbara sätt, likt en hjärtinfarkt.

Frustrationen över att man inte hittade något konkret vid alla läkarbesök, höll på att göra mig tokig. Det hade känts bättre. 

Läkarna kallade det Stressrelaterad symptom. Senare fick det namnet själslig utmattning och utmattningssyndrom. 

Den dagen blev jag någon annan. 

I samtal var min enda önskan att allt skulle bli som vanligt igen. Det svar jag fick på det var att det kommer aldrig att bli så. Med sorgsen eftertänksamhet insåg jag hur sant det var.

Våra erfarenheter formar oss. Har du bränt dig på elden, går du inte nära igen. 

Jag är idag mer tillbakadragen. Jag trivs bättre hemma och har inte lika stort behov av att göra en massa saker. Jag känner efter mer. Säger oftare nej och svarar inte lika ofta ja spontant. Jag måste tänka. Jag låter lusten styra mer än innan och skiter faktiskt i att göra saker  ibland. Annat kan vänta till senare.. Jag har blivit bättre på att prioritera. Jag orkar inte lika mycket idag och stoppar när jag känner att det blir för mycket. Jag vilar och sover mer. Jag oroar mig mer. Jag gråter mer, både av glädje och sorg och känner mer med andra och uttrycker mig mer med känslor. Jag uppskattar småsaker i livet mer nu. Tystnaden och jag har blivit riktigt goda vänner. 

Det finns många tyckare i detta. Det sägs inte direkt, men jag vet på omvägar och känsla. Men faktiskt så har jag hamnat där att det inte spelar någon roll vad man tycker. Tyck om ni vill... 

Jag tycker också. Att bli någon annan är inte lätt för någon, framför allt inte för familjen som är i närheten hela tiden. 

Det är inte över än. Jag jobbar fortfarande för att hålla balansen. För mycket får det att tippa över... Det händer fortfarande, både stort och litet. Inte lika ofta, men dock, det händer och det kommer att ta tid innan det försvinner helt. Jag har lärt mig mycket det här året och kommer snabbare upp på banan igen, lär mig lite till och omvärderar läget och justerar lite mer.. 

Vem jag är nu.... 

Jag är Elaine, mitt i livet, som tar ett steg i taget och som i likhet med er andra fortfarande är formbar...