Stolt som en tupp

Det är sällan jag sett min son så besviken som jag gjorde igår och det är sällan jag sett min son så stolt som jag gjorde igår, fast jag fick hålla för ögonen mestadels. 

Uppslutningen till den traditionella gokarten igår blev ganska liten och Melwin var det enda barnet med, så något barnlopp var det ingen idé att köra. 

När sonen BER att få köra med de stora, växer sig hönsmamman stor. 

Vi försökte med en kompromiss. "Du kan köra en barnkart i de storas lopp"

Redan när jag sa det hörde jag hur dumt det lätt. Vad är spänningen med det? Det förslaget var mer än Melwin klarade av, och besvikelsen var ett faktum. 

Gränsen för de stora kartarna gick vid 10 år, så vad gör hönsmamman då?

Biter ihop och låter sonen köra och sticker sedan huvudet i sanden, för att slippa se!!

Några däcktjut, några piruetter, några avåkningar, några småkrockar med däcken längs banan och en och annan bump med de andra förarna, men annars gick det bra och stundtals fort, alldeles för fort och han kom i mål, stolt som en tupp!