Energin är vid fotknölarna just nu och energitjuvarna kan jag inte göra mig av med, så där med en fingerknäppning.
Det är mitt levebröd.
Kände ett tag att jag var på G när jag själv drog i bromsen, men motgångar i en redan tung uppförsbacke gör det trögt att återhämta sig. Det tyckt aldrig ta slut, fast jag tror och vet att det alltid finns ett ljus i tunneln.
Försöker minimera det som anstränger och fylla på med det som lyfter. Människor som får mig att skratta, hämta kraft i min tro och andra småsaker som ger glädje.
Småsaker, som ett par gamla rostiga skridskor....
Eller en gammal rostig lampfot som mannen kommer att sucka över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tackar så hjärtligt!