Jag har aldrig ägnat mig åt att springa. Jag har försökt, men aldrig fastnat för det. Jag minns fortfarande min systers försök att övertyga mig i tonåren, då kom vi inte mer än 300 meter innan ögonen föll på något mycket intressantare, ett björnbärssnår fullt med mogna svarta björnbär... och där slutade mina första försök.
Fler försök har det blivit på senare år. Men tyvärr har jag en krånglande höft som vid flertalet tillfällen har satt stopp för fortsatt löpning.
Det är med försiktighet jag springer nu, men det verkar gå bättre på löpbandet. Jag tror inte underlaget belastar som asfalt ute.
Det blev en sen kväll på gymmet idag.
Med nya framsteg.
Intervall med snabb gång, kortare löpning, snabbgång och sen ytterligare löpning med två minuters utökning sen i söndags
Det känns bra. Det är inte ett dugg roligt, men jag är taggad. Små steg framåt är också framsteg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tackar så hjärtligt!