Man kan inte ta något för givet.

Ett telefonsamtal fick mig att släppa allt för en stund. Det blev en stund av eftertänksamhet.

Man kan inte ta något förgivet.

Man föds, man lever och någon gång tar livet slut. Ibland får man veta hur lång tid man har kvar. Hur hanterar man det och hur förvaltar man den tid man har kvar på bästa sätt? Ibland händer det att livet tar slut plötsligt, när man minst väntar sig det.

När samtalet kom om parentation på morgondagens gudstjänst väntade jag mig att någon av de underbara äldre lämnat jordelivet, så var det inte.

Samtidigt som jag kan känna en sorg över att någon dött, i min mening för tidigt, tröstar min tro mig. Min tro på den eviga himlen som väntar. Det tröstar mig att Alf också hade den vissheten.

Mina tankar finns hos hans familj.