Om är inget man talar om, det är en fråga om när....

Det är tyst. Barnen sover, mannen jobbar.

Egentligen borde jag gå och lägga mig, men varvmätaren ligger högt och tankarna håller mig vaken.

Som jag skrev kort i förra inlägget har veckan som passerat varit körig i dubbel bemärkelse. Körig, många mil med bil och körig, stressande och pressande.

Första maj tillbringade familjen i vackra Kullaberg. Jag blev helt förälskad i området kring Mölle. Vi kommer definitivt att återvända dit för att campa och njuta av naturen, bokskogarna, de karga klipporna och grottorna. Ladonia, Nimis och Arx, Lars Vilks skapelse lockade också. Hade någon berättat om sina erfarenheter av vägen till Nimis, hade jag inte gett mig in på det tillsammans med Mollie. Men hon kämpade tappert på och imponerade hela vägen. Imponerade gjorde även konstverket, där vi hade turen att möta konstnären själv, som bättrade på bygget.

Husvagnen har också rullats hem från sitt vinteride. Det vankas premiärtur! La familia, mamma, pappa och systrarna samlas på ett och samma ställe under Kristi flygarehelgen. Västkusten och Gullbranna väntar på oss.

I lördags körde vi tidigt till shoppingmekkat Gekås. Förvånansvärt lugnt till en början för att vara helg, men runt lunchtiden var det lite krig med kundvagnen för att ta sig fram på vissa ställen. Vi kom iaf därifrån med hälsenorna i behåll och välfyllda kassar.

Söndag, måndag, tisdag.....

Lista har varit lång att beta av för att komma i fas inför husvagnstrippen. Städa och packa, kläder, skor, mat osv.....

Så mitt i allt kommer chocken! Något som är svårt att hantera, något som får ens hjärta att brista, något som får en att undra om tårarna kan ta slut. Väntan på döden.....

Om är inget man talar om, det är en frågan om när.....