Min son, nio år spelar fotboll. Han älskar fotboll. Zlatan, Messi, Barca, Milan, Mjällby osv. Han kickar gärna boll på baksidan och älskar när pappa är med och dribblar och hamnar ofta i soffan framför TV:n när det vankas stormatcher. Han tränar två gånger i veckan och spelar match utöver det.
Han och MÅNGA andra 02:or.
Jag förstår väl också att alla inte kan bli fotbollsproffs eller ens bli uttagna i vårt juniorlag/herrlag i SGIF, men den smyganade utvecklingen som sker i laget är något jag ogillar starkt!
Senaste cupen delades grabbarna in i A, B och C lag. Medvetet hade man kategoriserat alla de duktiga i A-laget, de medelmåttiga i B-laget och de sämsta i C-laget. A-laget vann alla sina matcher, C-laget förlorade alla sina.
Hur tror ni de klassade "nollorna" kände sig den dagen?
Behöver jag säga vilket lag Melwin spelar i? Det var med tunga steg han gick hem den dagen!!
Melwin har ett stort hjärta för fotboll! Han försöker verkligen och tycker det är roligt. Därför vill vi uppmuntra honom att fortsätta!
Men...
Barn är inte dumma!! Jag bävar för den dagen han kommer att inse och förstå att han är med i C-laget.
Min filosofi är att om man får vara med de som är något bättre än sig själva, höjer man sig ett snäpp! Jag tror också att framåtmål sporrar spelarna att kämpa mer. Jag tror dessutom att barn som kanske inte är så duktiga, tids nog kommer på detta själva. Men vid åtta, nio-årsåldern borde de få vara barn och glädjas över att få spela och göra mål!
"Någon" borde tänka till!!!
