Som man bäddar får man ligga.

Morgonen började med nysningar, lite näsdropp och kli i ögonen. Normalt vet jag ju att man inte ska pilla in linserna då, men denna dag skulle vi på utflykt och då kan man ju inte vara utan sina solglasögon. Solen kunde ju titta fram mellan molnen.

En planerad utflykt stod på agendan. Norrut skulle vi åka, längs med Bohuskusten. Vackert så det förslår mellan blinkningarna i de smått irriterade ögonen. Dessutom till ljuva toner av en ilsken unge som inte alls var med på noterna denna dag. Hamburgsund, Camilla Läckbergs Fjällbacka, till småmysiga fiskesamhället Grebbestad. Här stannade vi till och promenderade längs hamnpromenaden.

Vi konstaterade, trots charmen, att vi inte ville sitta vid kajen och äta vår medhavda matsäck så när magarna började ge konstiga ljud ifrån sig bestämde vi oss för att åka till Tanumshede för att njuta av natur och kultur. Fossum en del av världsarvet med de berömda hällristningarna blev vårt nya mål.

Väl framme glömde vi av hungern för en stund och förundrade oss över dessa urgamla målningar som klädde den ena berghällen efter den andra. Fossum, unik i sitt slag med ovanliga avbildningar av barn, kvinnor och jakt.

Så äntligen var det dags att tysta de skrikande magarna. Filtarna breddes ut på gräset, vi satte oss och öppnade picknickväskorna....sen... en droppe, två droppar, tio, femtio, hundra....Snabbare har vi då aldrig packat ihop. Vi hann knappt stänga bildörrarna innan himlen öppnade sig fullständigt. Nu satt vi där på parkeringen och glodde på varandra emellan bilarna och lyssnade till alla kvidande magar och hallucinerade i våra tankebubblor om mat, maT, mAT, MAT!!!!

Hur var det nu...

Problem med linserna, skrikande unge, hunger... ingen bra kombination... men det fortsätter, så häng med.

Bilarna startade i jakt på en rastplats med tak över huvudet. Ett stopp, inget tak, två stopp inget tak, inget stopp, ingen rastplats...förrän vi rullat de cirka sju milen tillbaka då vi befann oss ett par kilometer från vår camping. Solen behagade visa sig och vi stannade vi Sotekanlen där vi som vildar från stenåldern kastade oss över matsäcken. Den satt fint ska ni veta, men ingen i sällskapet var troligen inte riktigt mätta!!! Det blev till att utforska Ramsvik där vi fortsatte glufsa i oss glass till riktigt vacker utsikt, som jag lyckades se mellan blinkningarna och hammarslagen i huvudet.

När vi kom tillbaka till husvagnen däckade Mollie och jag med synbortfall och släggslag i mitt arma huvud. Ett offer för min egen fåfänga, skrik och hunger. Som man bäddar får man ligga!!