Mina känslor åker bergochdalbana!

Jag har separationsångest!!! Visst vet jag att jag så småning om måste börja jobba, Mollie kan ju inte vara liten för alltid, även om det just nu vore önskvärt och föräldrardagarna varar ju inte heller för evigt. Tiden går alldeles för fort. Idag har jag varit på anställningsintervju och det var med blandade känslor som jag åkte därifrån. Samtidigt som jag gärna skulle vilja börja jobba i lite mindre skala, så vill jag det inte. Just nu ligger Mollie i min famn och leker med mitt hår och jollrar... vem vill byta bort det? Det är ett dilemma och en känslomässig bergochdalbana. Ena minuten kan jag gråta inom mig för att jag inte vill lämna min mammaledighet och nästa stund har jag styrkan som jag behöver för att gå på anställningsintervju! Är jag redo, det är frågan?