måndag 12 april 2010

Ett växande intresse

Jag har verkligen inga gröna fingrar! Jag har lyckats med konststycket att ha ihjäl den mest tålige av alla blommor, garderobsblomman. Visst har jag blivit mycket bättre på att hålla växterna vid liv här hemma för hoten om plastväxter, från min käre make, har tystnat. När vi flyttade till vårt hus hade en gammal dam bott här innan oss. Hennes stora intresse var troligtvis blommor för halva bakgården var en anlagd blomsteräng och överallt i trädgården fanns det rabatter med blommor. Det finns det inte nu kan jag säga. Inte en enda rabatt syns till i trädgården sen vi tog makten över den. Den stackars damen hade säkert gråtit floder om hon sett vad vi har gjort med all hennes blomsterprakt. Nu har emellertid ett lite frö börjat gro inom mig. Inte blomfrö då, utan ett lite intresse för odling. Det är i mycket liten skala i form av två lådor, 1x1 m, med jordgubbar och smultron i den ena lådan och diverse ätbart i den andra. Det har till och med blivit skörd på det som såtts, till allas glädje! Årets sådd är klar och inom en snar framtid hoppas vi kunna skörda sallad, gräslök, rädisor, morötter, salladslök och sockerärtor. Dessutom har vi tagit ett nytt steg i planteringsfasen och inhandlat fyra stycken hallonbuskar. Trädgårdsmästaren har utlovat skörd redan denna säsongen! Vi får väl se om vi lyckas få fart på dom först och främst, innan vi ropar HEJ!

2 kommentarer:

  1. Hi, hi - det där låter precis som våran trädgård. Den var full med diverse blommor, rabatter mm när vi flyttade hit- vi har så smått börjat avveckla mkt utav det men ännu har det inte kommit ngn lust att så ngt nytt... men vi ligger några år efter er i husägandet så man ska väl aldrig säga aldrig :-)

    Kram /Elle

    SvaraRadera
  2. Som du säger ska man aldrig säga aldrig. Mitt projekt började egentligen med att engagera barnen i sådd och skörd. De har tyckt att det varit jätteroligt att så, vattna och hålla koll på planteringslådorna. Så det är inte så stort jobb med det för min del. Tycker dock att det är precis lagom stor för vad vi orkar med att hantera. /Elaine

    SvaraRadera

Tackar så hjärtligt!