Generationsarv

Min mormor gjorde de bästa kroppkakorna i hela världen! Det finns inget som går att jämföra med dom. God smak, alltid perfekt konsistens och storlek. Hon var dessutom en fantastisk handarbetare och virkade enorma mängder med grytlappar och dukar. Likaså stickningen var hon väldigt duktig på. Min mamma gör också kroppkakor, kanske inte riktigt lika goda men nu när inte mormor finns längre så är dom så klart godast i världen. Virka gör min mamma inte speciellt ofta, nästa aldrig och stickning ägnar hon sig sällan åt, bara när hon får ett infall och då är det på väldigt basicnivå, som till exempel dessa söta benvärmare till Mollie.


Sen var det jag då, vad gör jag.... ingenting. Jag kan inte göra kroppkakor, har aldrig ens försökt och vad det gäller handarbete så är jag urkass på detta. Någonstans har jag ett par grytlappar som jag tvingats att virka i syslöjden när jag gick i skolan, men de är så fula och sneda så de ligger bra där det ligger, sparade endast av kuriosaskäl. Stickat har jag väl försökt med nån gång men inte heller detta har jag varit speciellt bra på. Jag vill väl inte påstå att jag lider av mindervärdeskomplex för jag anser att jag är bra på andra saker istället men, iallafall när det gäller kroppkakorna så borde jag nog ta tag i läroprocessen så att jag kan använda mig av denna matlagningskonst jag med och så att jag i min tur kan föra detta arv vidare till generationer efter mig