Inget är som väntans tider.

Min stora tjej Mathilda har klagat ett tag över ont i höften och i morse (läs igår) hade hon så ont att hon knappt kunde gå. Det blev till att ringa till Vårdcentralen och få en tid till doktorn. Klockan 10.25 var vi på plats och här började en dag fylld av väntan. Först vänta i kön till receptionen, sen vänta i väntrummet. Väl inne i undersökningsrummet böjde farbror doktorn på benet två gånger, gick iväg och kom tillbaka med en remiss till akuten i K-hamn. Det var bara att sätta sig i bilen och åka. På akuten tog vi först en kölapp och väntade länge på att komma in till receptionen, sen tillbaka till väntrummet och så väntade och väntade vi. Mathilda somnade på bänken medan jag fick underhålla en uttråkad Mollie. Efter en timmes väntan fick vi komma in till ortopedläkaren. Några böjar och bändningar så blev vi skickade till nästa väntan i receptionen på röntgen. Lite väntan till och sen en hänvisning till nästa väntrum. En snabb visit på röntgen och sen fick vi slå oss ner i väntrummet igen och invänta besked om Ortopedläkaren var nöjd med bilderna. Efter en stund fick vi återgå till Akuten och göra vad? Jo, så klart vänta på doktorn. Klara besked om att de uteslutit allt farligt och att det onda skulle ge med sig så småningom åkte vi äntligen därifrån. Jag undrar om det är sjukvårdens strategi att låta folk vänta så länge att man hinner bli frisk innan man hunnit träffa doktorn? Det enda snabba denna dag blev ett besök på McDonalds för all lång väntan hade gjort både Mathilda och mig jättehungriga. /Elaine