Jag är aldrig ensam.

Att välja att vara ensam för en liten stund kan vara behövligt ibland. Värdefull egentid som jag skrev om härrom dan kan till och med ge en styrka att orka lite till. Men att ofrivilligt leva i ensamhet, vilket, enligt undersökningar är det som människor fruktar allra mest, kan vara något som är svårt att hantera. Då känns det skönt att veta att det finns någon som aldrig viker från din sida. Jag hade denna dikt som en tavla en gång i tiden och hade glömt bort den, men så dök den upp hos min "bloggkompis" Bella och jag blev påmind om det oerhört vackra och tänkvärda innehållet. Så nu vill jag också dela med mig till er som läser mina inlägg.

Fotspår i sanden

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter, det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Våra liv ser onekligen olika ut, vi har alla gått igenom saker som påverkat oss på olika sätt och hur vi hanterar detta är väldigt individuellt. Den trygghet som min tro ger mig, att jag aldrig behöver känna mig ensam oavsett vilken prövning jag går igenom, är så värdefull för mig.