Revansch

Häromdan stod en kvinna lutad över barnvagnen och beundrade min lilla prinsessa. Vi småpratade lite och hon avslutade samtalet med att säga - Vilken underbar sommar du kommer att få! Ja, tänkte jag genast, allt kan bara bli bättre än den förra. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Isåfall skulle min sista graviditet varit slut i maj, början på juni. Så blev nu inte fallet och precis som med mina andra två barn gick jag gravid över sommaren. Det har säkert sina fördelar och den som gått gravid vintertid kan säkert kontra mitt inlägg men, skulle jag skaffa fler barn, vilket inte ingår i mina planer, och skulle jag få bestämma när detta barn skulle födas skulle det inte bli på sensommaren i allafall. Låt mig berätta om min sommar 2009. Det faktum att jag inte mådde speciellt bra pga kräkningar och total järnbrist hade egentligen väldigt lite med saken att göra, det var mer det faktum hur de kroppliga proportionerna gjorde det väldigt komplicerat. Ta t ex mitt älskade husvagnsliv, ett kompaktboende. Att någon skulle gå förbi mig inne i husvagnen var inte att tänka på. Då fick jag först gå ut i förtältet, släppa förbi dom där och sen gå tillbaka in igen. Sängen, en 1.40 säng, där vi, två vuxna skulle sova med en stooor badboll emellan oss. Att jag dessutom hade svårt att ligga still och ändrade sovställning varje kvart gjorde inte saken bättre. Den lilla husvagnen skakade så mycket att glasen i skåpet skallrade och det skulle säkert gett utslag på en seismograf. Jag vill inte ens tänka på vad alla närliggande husvagnsgrannar trodde. En annan sak är ju stranden. Visst flöt jag bra på min boll i vattnet, men solandet var ju lite knepigt. Ligga på mage gick ju bara om man grävde en grop, men det gällde då att lyckas med att få den perfekt djup direkt. För djup kändes det som ryggen skulle gå av och jag såg mer eller mindre ut som en hängbro där jag låg. Var djupet för litet var det extremt obekvämt och jag rullade lätt åt sidan och låg där och sprattlade som en valross. Att sitta i en brassestol gick bra när jag väl kommit ner i den. Det värsta är ju när jag skulle komma upp. Lite assistans behövdes både till att komma upp och sedan dra bort stolen som hängde kvar där bak. Behöver jag säga att jag var flera nyanser brunare på framsidan än bak? Sen har vi det där med fart och tid. Det krävdes noggrann planering när vi skulle någonstans. "Tänk på att det tar längre tid för mig, eftersom jag bara kan vanka fram" Nu är jag ingen tidsopptimist, så denna bit klarade vi relativt bra, annars var det bara att skicka de andra i förväg och komma släpandes efter med andan i halsen. Nej, jag ser fram mot en sommar i smidighetens tecken där jag i kontrast till den begränsade rörligheten hellre får springa efter min lilla prinsessa, där jag får sova gott i min husvagn och förhoppningsvis se något sånär strandsnygg ut och slippa ha personlig assistent för att komma ur brassestolen. I sommar vill jag ha min revansch!