Ketchup

När jag var liten hade jag svåra problem med eksem och en sak jag inte fick äta var ketchup. Det gjorde mig väldigt ledsen för jag gillade verkligen ketchup. Som ett substitut till detta köpte mina föräldrar tomatpuré och hur äckligt är inte det då!? Jag tog ju så klart mina chanser att smygäta och lurade bland annat min stackars farmor att ketchup på mannagröt var något som var normal hemma hos oss. Tveksamt gick hon med på det och serverade mig sin berömt goda gröt med ringlande ketchupränder över hela tallriken. Jag åt så klart med god aptit. Som vuxen har jag inte lidit av dessa problem och har säkert, i mångt och mycket, tagit igen den tid av ketchupförbud i min barndom. Min man höjde nog på ögonbrynen många gånger när jag bad om ketchupflaskan till mat man kan tycka att det passar mindre bra till, likaså mina svärföräldrar. I början när Krille och jag var tillsammans såg de alltid till att handla hem en liten ketchupflaska när jag skulle komma på besök. Så omtänksamt av dem. När vi så väntade vårt andra barn och började samtala om namn, pojknamn, hade jag som förslag FELIX. I början förstod jag inte varför Krille protesterade, men det framkom sedan att det enda han kunde tänka på när han hörde namnet Felix var den röda ketchupflaskan som alltid stod på bordet. Vår son heter inte Felix som ni kanske förstår. Idag är jag lite mer mångsidig i mitt val av tillbehör på tallriken och äter bra mycket mindre med ketchup, men jag tycker så klart att det är riktigt gott till bland annat potatismos. Dessvärre verkar det som jag måste undvika ketchup för ett tag, som uteslutningsmetod, eftersom min lilla prinsessa har fått lite fläckar. Jag tror att jag kan hantera denna situation bättre idag än när jag var liten även om jag kommer att sakna Felix.